Sylvia Vrethammar: “Eviva España” (1973)

Eviva España 1 se lanza en sueco a principios de junio de 1973 a cargo de Sylvia Vrethammar (1945-), con el coro y la orquesta de Rune Öfvermans (Sonet T-7908). La edición tuvo dos cubiertas, como se puede ver.

La delirante letra es obra de Leif Nilsson (1943-2014).

Jag har varit på semester i Marbella
Och bara tänker och drömmer español
Och mitt hem går mest i rödgult kan man säga
Själv har jag solbrännan som väl är i behåll

På spanska folkets eldighet jag tänt
Och lagt mig till med deras temprament

Så här ni, låter min musik
Eviva España
Det här ni, det är romantik
Eviva España

Jag tar de orden om igen
Eviva españa
Min serenad är muy bien
España por favor

I från väggen tar jag mina kastanjetter
För här ska dansas flamenco, ska du se
Det ska smattra i parketten när jag sätter
gång en rivig dans med klackarna, olé

Man struntar väl i gammal tantig pop
För spanska stilen den är bättre, och

Estribillo

Sedan sitter man apatisk här och deppar
När regnet öser och livet går i mol
Kommer på mig med att forma mina läppar
Till ord som “playa” och “costa” och “del sol”

Med banderillan stadigt i min hand
Jag jagar härmed kylan från vårt land

Estribillo

Hubo una tirada al mismo tiempo con las versiones sueca y española (Sonet, T-7929)

Para vergüenza del noble pueblo sueco, se mantuvo 11 semanas en el Svensktoppen (3 junio-12 agosto 1973), es decir, fue la canción del verano 73 en Escandinavia.

Problemas políticos. Se siguen bien en Aftonbladet.

Aftonbladet, 10.07.1973, 18. No, Sylvia no va de vacaciones a España y no entiende la polémica sobre su canción, que el público acepta muy bien.

Aftonbladet, 29.07.1973, 25.

Cf. «Se», octubre 1975. Hubo versión en inglés, 1974 2.

  1. El tema se había compuesto en 1971 en Bélgica pero hasta 1973 no se lanza en España e internacionalmente. ↩
  2. En defensa de Sylvia hay que decir que canta sin la más mínima convicción, con mucho asco, y que se la nota avergonzada del papelón que tiene que montar para ganarse los cuartos. Ese desmayo en la interpretación, esa mirada perdida que pide perdón, la honran. ↩