Kajsa Rothman escribe a su madre en (marzo 1937): «Igår var jag ute hela dagen med överläkaren, doktor Bethune. Vi hade blod med oss till frontlasaretten. I ett av dem, i Guadalajara, låg en sårad stackars svensk pojke. Ena armen och andra handen var amputerade och huvudet var illa tilltygat också. Han var så glad att få tala med en svenska. […] De hade haft en svår dag den afton han blev sårad – hans kamrat strök med, chefen blev också sårad. Han lyste av förnöjelse när jag berättade om de italienska ammunitionsvagnarna, som helt lugnt, utan att ana det, foro in i våra linjer och om alla tanks, kulsprutor och fångar vi tagit».